Gröna moln och rosa ängar

Känner mig så jävla anti allt när jag är trött.
Kännt mig mer frånkopplad än vanligt.
Stirrat utan att veta varför.
Tänkt utan att tänka.
Skrikit av ångest.

Det går inte.
Inte i längden.


"Du kan inte älska någon förräns du älskar dig själv."

Inuti så dunkar hjärtat
Men ingenting är där
Kolsvart och fyllt av ångest
Livet är obalanserat

Ingen balans
Jag trillar inombords
Varje steg jag tar blir svårare
Ögonlocken tyngre

Masken glider av
Jag gråter och skriker
Klarar inte mer
Allting brister

Och världen går under

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0