inst4nt r3play

Kommer någon någonsin acceptera vem jag är?
Kommer någon förstå?
Allt som finns där inne?

Det känns bara så ensamt, den här masken som måste vara på jämt och dölja allt.
Skalet som är ogenomträngligt.
Mil höga osynliga murar runtomkring.

Är det här vad jag egentligen vill?

Det är alltid jag som är felet i sammanhanget, den svaga länken..
Känslan av att kolla sig i speglen och känna "det där är inte jag.."
Varför skriker inte spegelbilden i smärta och vrider sig i ångest utan bara stirrar med en tom blick?

Jag vet ärligt talat inte..
Jag vet inte vem jag är.. Jag vet bara att det finns något mörkt där inne.
Det finns alltid med mig.

På tal om annat så har jag iaf snart läst ut 3e Dexter boken och beställt in 4e idag.
Gjort svenska provet och engelska nationella äntligen.
Total nailade båda 2 kändes det som.
Engelskan är ju helt säkert iofs, starkt MVG.
Nu är det bara nationella imorgon och lite små saker som ska in, sen är det här första terminen jag faktiskt klarar av på .. 5 år?
Så är lite stolt av att ha klarat av ett halvår i skolan äntligen, trots att jag kanske inte klarar 2 kurser.
Men det är ändå 50%. Man får försöka se det positiva i det lilla.
Det är dom små sakerna som gör det värt det.

Och snart är det ett nytt år, jag tror faktiskt inte 2010 kan slå 2009.
Det enda året där jag mått bra i flera månader i streck trots att dom senaste 2 har varit dom värsta.
Men.. ett jävligt fint år, ny stad och allt.

Och jag trivs här så förbannat bra.



Jag har absolut för många tankar i huvudet för att ens skriva en seriös dikt, så jag avslutar inlägget med en text som tilltalar mig en del..

Shame pulses through my heart
From the things I`ve done to you
It`s hard to face, but the fact remains that
This is nothing new

I left you bound and tied with suicidal memories
Selfish beneath the skin
But deep inside I'm not insane.

Text
Robin Eliasson ©