Det gör ont
Vem ringer man när man inte orkar leva?
Vem ringer man när man inte vill leva?
Observera min formulering, den är viktig.
Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö.
Jag åtrår inte döden. Jag är ingen Werthertyp, jag ser inte självmordet som någon radikal frihet i någon existentialisk mening. För mig är självmordet snarst en tvångstanke. Nej, jag längtar inte efter att dö. Det är livet jag inte klarar av. Sanningen att säga så är jag rädd för att dö. Jag är rädd för tomheten, för att allt tar slut, för evigheten. Jag är rädd för ganska mycket, och mycket av det jag är rädd för har med evighet att göra. Havet om natten ger mig ångest eftersom det synes ändalöst. Det tycks aldrig ta slut, varken uppåt, nedåt, hitom eller ditom. Tanken på rymden gör mig skräckslagen. Jag undvikder i möjligaste mån att läsa artiklar och se dokumentärer som handlar om rymden eftersom jag får fruktansvärd ångest av tanken på att rymden är oändlig. Jag förstår inte och sånt jag inte förstår måste jag lösa och då går min hjärna på högvarv, i spinn och jag finner ingen lösning. Det gör mig stressad, nervös och lite rädd. Jag vill ha kontroll. Jag vill verkligen lösa saker. Jag vill förstå.
En äkta apori, ett olösligt filosifkst dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland.
Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag.
Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma.
Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt.
Om livet ändå vore vackert. Om livet ändå inte vore så fullt av det fula, så dränkt i det banala, så mycket yta, blingblingblingande, så blänkande blank tunn billig polityr över all den där tarvligheten. Om någon ändå någon endaste gång kunde tala på allvar om något som är på riktigt. Också om det fula. Jag är ful.
Min ångest tillhör inte den chica existentiella kulturångestgenren. Min ångest är verkligen inte klädsam. Den generar inte stor poesi och passar dåligt ihop med sociala sammanhang. Min ångest kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet. Bang bang tills blodet kommer. Naglarna river och klöser och blodet kommer. Min ångest tvingar ut mig på flera timmar långa helvetesvandringar gågågågå bort från mig själv, bort från rösten i mitt huvud som säger att jag måstemåstemåste..
Vem ringer man när man inte vill leva?
Observera min formulering, den är viktig.
Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö.
Jag åtrår inte döden. Jag är ingen Werthertyp, jag ser inte självmordet som någon radikal frihet i någon existentialisk mening. För mig är självmordet snarst en tvångstanke. Nej, jag längtar inte efter att dö. Det är livet jag inte klarar av. Sanningen att säga så är jag rädd för att dö. Jag är rädd för tomheten, för att allt tar slut, för evigheten. Jag är rädd för ganska mycket, och mycket av det jag är rädd för har med evighet att göra. Havet om natten ger mig ångest eftersom det synes ändalöst. Det tycks aldrig ta slut, varken uppåt, nedåt, hitom eller ditom. Tanken på rymden gör mig skräckslagen. Jag undvikder i möjligaste mån att läsa artiklar och se dokumentärer som handlar om rymden eftersom jag får fruktansvärd ångest av tanken på att rymden är oändlig. Jag förstår inte och sånt jag inte förstår måste jag lösa och då går min hjärna på högvarv, i spinn och jag finner ingen lösning. Det gör mig stressad, nervös och lite rädd. Jag vill ha kontroll. Jag vill verkligen lösa saker. Jag vill förstå.
En äkta apori, ett olösligt filosifkst dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland.
Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag.
Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma.
Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt.
Om livet ändå vore vackert. Om livet ändå inte vore så fullt av det fula, så dränkt i det banala, så mycket yta, blingblingblingande, så blänkande blank tunn billig polityr över all den där tarvligheten. Om någon ändå någon endaste gång kunde tala på allvar om något som är på riktigt. Också om det fula. Jag är ful.
Min ångest tillhör inte den chica existentiella kulturångestgenren. Min ångest är verkligen inte klädsam. Den generar inte stor poesi och passar dåligt ihop med sociala sammanhang. Min ångest kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet. Bang bang tills blodet kommer. Naglarna river och klöser och blodet kommer. Min ångest tvingar ut mig på flera timmar långa helvetesvandringar gågågågå bort från mig själv, bort från rösten i mitt huvud som säger att jag måstemåstemåste..
Kommentarer
Postat av: Chengu
<3 :(
Trackback
