inst4nt r3play

'ello, tänkte jag kunde uppdatera med något vettigt eftersom det varit mycket texter och dikter på senaste.
Inte för att det händer så jävla mycket men.. ehm. Ja.

Hoppat av svenskan , bytt engelska kurs för att gå distans, fått högre poäng i matten, etc. vilket innebär att jag går 2 dagar i veckan. Så det är ett schema som passar mig så sjukt bra och är väldigt bekvämt.

Linnéa och jag har setts en del på senaste, vilket känns riktigt bra.
Sportlov imorgon och vi ska spendera det tillsammans.
Inplanerade saker hitills : Värmlands muséet, Alice i underlandet (världspremiären på onsdag), Ikea och köpt lite diverse massage saker för att ha det extra mysigt.

Ser fram emot hela lovet och det känns som jag psykiskt sätt är på bättringsvägen.
Ångesten biter inte lika hårt tag i mig om nätterna och den låter mig andas under dagarna.
Jag känner mig inte "kvävd" längre, ingen fågel som sitter och biter mig i nacken.
Vingarna flaxar och får mig dock att behålla lugnet.
Mina inre demoner är tysta och nöjda. Små viskningar då och då.

Vi ska ta och se 'davinci koden' också, tänkt att se den så länge men aldrig blivit av..
Så det ska bli trevligt.


Såg förövrigt en ganska creepy film igår som jag verkligen hade låga förväntingar på men blev att jag gav den 4/5 istället. The box hette den, en thriller / skräck.
Ganska simpel handling;
Ett par får en låda leverad till sitt hem, öppnar den och i är det en maskin med en knapp på och dom får följande instruktioner; trycker 'ni' på knappen får 'ni' en miljon men en människa som ni inte känner dör någonstans.
Det blir ganska spännande trots allt och den var som sagt lagom läskig.
Rekommenderar den starkt. :)


Har bestämt mig för att ge upp på Quake 3 helt och hållet (nördprat).
Spelat spelet från och till sen det släppts, dvs 1999.
Men nu har jag haft en paus från det i cirka ett halvår och jag försökte komma tillbaka i communityn och själva spelsättet men jag har varit ifrån det för länge så jag hänger inte med på alla hastiga rörelser.
Ganska trist att man till slut tröttnar på något man gillat så länge.
Men jag har inte orken till att sitta och spela x-antal timmar om dagen fortfarande för att hålla mig bra på spelet.
Det känns som jag tappat det mesta intresset för tv-spel och spel överhuvudtaget på senaste.
Kanske det man gör när man växer upp.. Eller så är det för jag spelat för mycket på senaste.
Antagligen för jag spelat för mycket på senaste.



Jag fyllde även år förra veckan , 21!
Gillar inte känslan av att fylla år, bli äldre och allt det där. Ett steg närmre tomheten och döden.
Att vara vuxen och medveten om allt suger. Det var enklare när man var barn och döden inte var en stor grej, man oroade sig inte, det fanns inte ångest, ingen kärlek och allt det där.
Allt var simpelt och lätthanterat.
Hände något jobbigt så gick man ut och spelade fotboll med en kompis eller basket.
Nu måste man ta tag i sina problem för ingen tar emot en när man faller..
Och faller man så gör man det hårt i en kall avgrund.
Fick iaf lite små roliga saker:
2 tröjor, en bok (den gudomliga komedin) LÄS DEN, fruktkorg, massa saker från ikea, pengar.
Kommer inte ihåg på rak arm om det var mer.
Mamma kom också upp på min födelsedag! (Därav Ikea sakerna)
Linnéa bjöd på tårta och sång. Väldigt mysigt det också.


Snön faller på hela tiden här och det verkar aldrig sluta.
Och jag har inte tröttnat det minsta, så det så!
Jag älskar snö.. Det är något med det.
Det ger lugn och skapar någon slags mysatmosfär.

Och nu känner jag att jag bara skriver på för mycket...
Så vi slutar här.

They said wishes can come true
You saved me

I fell from the sky
I rose as a phoenix
Burned in the ashes
That decieved my eyes

My soul is empty and so is my glass
So I carry my burden free from all sins
I don't jibber more shit
I'm tired and powerless

Tears in my eyes
I can't cry, I can't lie
I watch the world as it burns

You don't exist anymore
But forever in my heart you'll stay
Like the phoenix you were
And as the hero i'll never be

So I'll salute you at the gates one sunny day
Hug you and plead my guilt
My soul is aching and my body is burning
You carried it thru - you made your way
Fought your ways to the nines circles of hell

Just to be spit on in the end
I'll always remember you for who you were
For what you did
And for all the things you achieved

I hope you're in a better place now
Where the sun shines and there's no darkness in your eyes
Thank you..

In nomine patris
et fillii et spiritus Sancti

They tell us that the future is gonna kill us
They tell us that everything gives us cancer
They tell us that all we do is spread diseases
They tell us that everything we do is dangerous

But how stubborn are they?
How come people don't tell em how narrow minded they are?
How I loathe their easy thinking
I admire it, that there's nothing in there but their own opinion and thoughts
More selfish then the rest

Media fucks us up, steals our souls
Tear us up from the inside and feed us lies
And the funniest part is, they think they give us something of value
Please don't fail to see the irony of that
They make us frightened of all the small things that's nothing to be afraid of
I'm fed up with all the bullshit about he said she said crap

Someone should call them at the middle of the night
Feed them with the same meaningless shit
Write lies and destroy lives
See the "dark" side of it all and see if it's as funny being the other part

But that would only lead to more meaninless stubborn shit that has no value
There's no such thing as "real news" 'cause all we read everyday is news about how people gained weight
Who they fucked, what they snorted, what they drank at that party
Stuffs I don't care the slightest for
A bullet between their eyes, that's all they deserve
No more no less

This society sucks
We have no calue
Not everyone has the same value anymore
'Cause all we care about is flattery and our outside
We don't care for our insides

So fuck this you fucking idiots

Bästa helgen på länge. Blev att Linnéa stannade tills idag istället. Vet inte riktigt vad jag ska skriva.. Ehm.. Det var helt enkelt för bra för att vara sant och inga ord kan beskriva det. Se, ett positivt inlägg!

Och detta lär bli en bra vecka också.
Ingen religion imorgon, mamma kommer på onsdag, fyller 21 på torsdag, Linnéa kommer på fredag och sover här till måndag. Det kan inte bli bättre!

3 och en halv timme kvar.
Allt måste städas och handlas.
Men jag är så jävla nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen..
Linnéa ska sova här idag och det känns hur bra som helst.
Vet inte vad mer jag ska skriva..

Då jag verkligen saknar folk..
Och idag saknar jag verkligen min egna mor.
Kan inte riktigt sätta fingret på varför..
Om det helt enkelt är för att hon kan lösa alla problem i världen?
Att hon är en totalt underbar människa?
Att hon helt utan tvekan är världens bästa mamma?
Det är nog allt i ett faktiskt.
Ett faktum är iaf att utan min mamma så vore jag helt klart död.
Det finns INGEN som har stöttat mig så mycket som du har, trots att du inte alltid haft det lätt heller.
Men jag är förevigt tacksam och jag skulle kunna ta kulor för dig, offra mitt liv för att rädda ditt.
Utan att ens tveka en sekund.

Jag vet att jag inte ger det intrycket, men när det väl gäller så vet du att jag är där.
Helt enkelt.. Förlåt för allt jag gjort fel, alla åren som jag har orsakat dig smärta.. Allt som gick snett.
Men jag älskar dig trots att jag är som jag är ibland.

Hoppas du har en grymt bra dag på jobbet så ses vi nästa vecka.

Jag vill ha fredag. Väldigt gärna.
Det var längessen jag såg fram emot något.
Hoppas dessa dagarna blir bra och fredagen kommer snabbt.
Upp 07.30 för att tvätta. woh.

Det är ironiskt, man tror man har saker under kontroll..
Sen vaknar man en dag och inser att allting är helt rubbat och ur balans.
Att man inte vet vad fan man håller på med eller vad som händer runt omkring en..
Idag är en sån dag.

Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det.
Den vanliga tomheten är i kroppen men på något sätt blir den ignorerad och man tror man kan behärska det.
Det har gått ett antal dagar utan att någon form av ilska har kommit, vilket är ovanligt.
Vilket folk som känner mig borde veta.

Jag orkar inte ens bry mig om dom små sakerna som faktiskt betyder något, jag har ingen kraft kvar till att oroa mig. Även om saker går fel så är jag ändå kvar oavsett hur lite jag vill det.
Allting har bara varit inbillning och man vill inte se det som varit, du har aldrig varit nära för mig. Du har aldrig funnits där när jag har behövt dig på riktigt.
Jag är ledsen för all smärta jag skapat folk, det är så jag känner ikväll.
Jag har ingen lösning för det, jag är den jag är och jag kan inte göra det här längre.
Trots djävulen i örat och vingarna som flaxar lugnande så är det något för stort som är nytt och skrämmande.

Genomlida det.. Bita ihop.

Klart att jag är pratglad.. Klart jag kan vara rolig
Men sanningen den är viktigast och den är ganska blodig
Häng med bakom kulisserna där snubbar saknar masker
Där livet kan vara becksvart och man gråter igenom natten

Halsa massa vatten och svetten bara rinner
Drömmer mig tillbaka när jag låg innanför grinden
Massa minnen men ingenting är värt att nämna
Alla som jag sårat och alla som jag lämnat brända

Änglar har blivit sända, gav dom fingret och drog
Men nu så mår jag "bra" om ni kollar på fasaden
Nymålad och fin men hela insidan är trasig
Men léendet det räknas, jag är inte fröken sverige

Bara någon kotte som vill leva lite bättre
Skriver texter som en dagbok, lite terapi
Jag gör det för mig själv, så FUCK YOU alla ni som tror någonting..

Är bara jag den enda här?
Finns det någon likadan?
Är bara jag den enda som kan må såhär varenda dag?
Är bara jag den enda som kan tjäna denna känsla nu?

Vill inte ta mitt liv men låter gärna någon annan ta det
Aldrig mera vakna med en fucking jävla kniv i magen
Droger kan vara kul ibland men snubbar kolla baksidan
Kolla historiken, tänd ett ljus för dom avlidna

Alla ville fly från något, någon kanske valde kox
Någon tog en shot .. Unga och dumma, men gamla dom vamlar
Skitsamma vad jag säger, knarket tog dom alla

Så det kan vara lurigt när man mår så jävla fucked
Vissa saknar något här i livet som dom aldrig haft
Vi tar ikapp men i detta liv blir det inte aska som blir kvar av mig
För den kan ni blåsa ut i vinden

Jag vänder andra kinden till
Försöker vara den ni vill
Kanske vara en förebild och vara någon som ni minns

Inte någon prins men kanske något mittemellan
För när jag checkar ut vill jag inte ligga ensam..

Ju äldre man blir, desto fler problem.
Jag bär samma tunga väska.
Hjärnan är på helspänn.
Musiken dunkar och basen vibrerar.
Min börda min tyngd.

Jag är ärlig mot mig själv - jag tänker aldrig bli blind.
Fuck you är allt jag har att säga
Ni är bara en jävla massa snack
Så yata yata.. Du vet var dörren är

Vem ringer man när man inte orkar leva?
Vem ringer man när man inte vill leva?
Observera min formulering, den är viktig.
Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö.
Jag åtrår inte döden. Jag är ingen Werthertyp, jag ser inte självmordet som någon radikal frihet i någon existentialisk mening. För mig är självmordet snarst en tvångstanke. Nej, jag längtar inte efter att dö. Det är livet jag inte klarar av. Sanningen att säga så är jag rädd för att dö. Jag är rädd för tomheten, för att allt tar slut, för evigheten. Jag är rädd för ganska mycket, och mycket av det jag är rädd för har med evighet att göra. Havet om natten ger mig ångest eftersom det synes ändalöst. Det tycks aldrig ta slut, varken uppåt, nedåt, hitom eller ditom. Tanken på rymden gör mig skräckslagen. Jag undvikder i möjligaste mån att läsa artiklar och se dokumentärer som handlar om rymden eftersom jag får fruktansvärd ångest av tanken på att rymden är oändlig. Jag förstår inte och sånt jag inte förstår måste jag lösa och då går min hjärna på högvarv, i spinn och jag finner ingen lösning. Det gör mig stressad, nervös och lite rädd. Jag vill ha kontroll. Jag vill verkligen lösa saker. Jag vill förstå.
En äkta apori, ett olösligt filosifkst dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland.
Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag.
Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma.
Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt.
Om livet ändå vore vackert. Om livet ändå inte vore så fullt av det fula, så dränkt i det banala, så mycket yta, blingblingblingande, så blänkande blank tunn billig polityr över all den där tarvligheten. Om någon ändå någon endaste gång kunde tala på allvar om något som är på riktigt. Också om det fula. Jag är ful.
Min ångest tillhör inte den chica existentiella kulturångestgenren. Min ångest är verkligen inte klädsam. Den generar inte stor poesi och passar dåligt ihop med sociala sammanhang. Min ångest kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet. Bang bang tills blodet kommer. Naglarna river och klöser och blodet kommer. Min ångest tvingar ut mig på flera timmar långa helvetesvandringar gågågågå bort från mig själv, bort från rösten i mitt huvud som säger att jag måstemåstemåste..

Det är precis som att slå i en betongvägg gång på gång
Händerna blöder men smärtan försvinner inte
Jag vet inte vad jag ska göra
Vad du vill ha av mig
Jag önskar bara du såg mina känslor
Istället för ord

Jag saknar ett liv.
Jag har inget liv.
Ingen koppling.
Det finns inget där.
Bortkopplad i en virtuell värld.
Där ingenting är emotionellt.
Skär bort verkligheten.
Lås in dig.
Klipp alla banden.
Dö dö dö, dö sakta inombords.
Tyna bort och finns inte mer.
Återföds i ett annat liv.